imorgon

Jag kan tycka att det är dömt att misslyckas när man sätter en liten liten tjej i kläder och skor som ska likna en vuxens, för att sjunga fina låtar när hon snarare har bra engelsk dialekt än bra röst.



sen att det ser ut som att hon precis har gråtit gör kanske inte saken bättre...

is

varför ens försöka?

Jenga

En video säger mer än 10 000 ord.

wii

Jag tackar för ditt engagemang i bloggen och letar genast upp ett bidrag till det nya temat.

Denna video såg jag första gången tidigare i veckan. Videon som bevisar vad min mamma brukade säga, tv-spel är farligt.




tack tobbe som visade mig wiis baksidor

Murhys lag

Min frånvaro har få ursäkter. Så with no futher to do ber jag, sent om sider, att få presentera att veckans tema är "Murphys lag".

Lagen har fått sitt namn från ingenjören Edward A. Murphy, Jr. som experimenterade med raketslädar i USA:s flygvapen på 1940-talet. Arbetslaget där Murphy deltog försökte eliminera alla möjligheter för de tekniska anordningarna att misslyckas. Murphys ursprungliga formulering var: "Om det finns två eller fler sätt att göra något, och ett av dessa sätt leder till en katastrof, så kommer någon att göra det på det sättet".

Denna lag kallas i folkmun även "lagen om alltings jävlighet", och har på senare dagar kommit att betyda något i stil med "kan något gå fel så kommer det absolut att göra det".

Detta tema bäddar för dråpliga inslag, vilket torde vara en glad nyhet för anti-pretto-klubben och dess bejakare.

peter.

peter, var är du med det nya temat? jag har väntat länge, o så länge nu. /myran

sune!

Under flera år i min barndom var sunebandet i kassettspelaren lika självklart som kudde och täcke när det var dags att sova. Detta ledde till att jag, ännu idag, kan recitera episoder som "sune får goddag-goddag-sjukan" och "sune får en spruta" fritt ur minnet. Det har också lett till att jag för alltid kommer att förknippa sune, och kanske framför allt berättaren sören jocobsons röst, med min barndom.

minnen

Jag måste säga att i början av hans karriär förstod jag inte charmen hos honom. Många var de som försökte övertyga mig om att detta var genialiskt. Päter var en av dem. Jag vet inte varför, men jag kunde bara inte se det.
Efter att jag tillräckligt många gånger hört om hur fantastiskt underbar musik han gjorde, bestämde jag mig för att ge honom en ärlig chans. Jag laddade ner skivan och lyssnade. Jag lyssnade på riktigt. Jag kunde hitta någon låt som var okej, men inte mycket mer än så. Efter några låtar kom jag till denna. Då var jag fast. Efter att jag funnit den kunde jag se på alla de andra med nya ögon. Helt plötsligt var all hans musik fantastisk.

godnattgodnatt

Jag vänder lite på temat, En fin början, är det just nu. Jag lägger in en del av en fin början för mig. Jag gillade att titta på tv klockan sex på kvällen när jag var mindre.

Det er mig der holder verden sammen

Jag förväntar mig att det när världen oundvikligen går under spelas liknande musik i våra öron. Jag förväntar mig att liknande bilder ska passera oss revy, och att en liknande dynamisk stillhet ska infinna sig. En värld kan vara så liten som dina egna tankar, en värld kan då och då behöva slås i kras för att få växa på nytt - starkare och vackrare.
We are the massacre:



PS. Prettokontrasten till Eloise är enorm.

The beginning of a beautiful friendship

Året var 2005 när jag träffade Emma. Det året fylldes av så vilt blandad musik från alla håll, och det finns så mycket därifrån jag skulle kunna posta som skulle passa bra under temat, men det kan nog ändå vara så att denna video slår de andra på något sätt. Det är den första låten jag kan minnas att Emma var helt lyrisk över och den fanns med på varje fest. Mycket nöje.

alison i'm lost

Jag brukar ofta tänka att gränsen som skiljer mina naiva ungdomsår från de allt mer cyniska vuxenåren symboliskt reprensenteras av upptäckten av bandet Slowdive. Slowdives mjukt svävande musik slår an en ton som aktiverar de sentimentala nostalgidrömmande strängarna som varsamt sitter spända någonstans inuti mig. Låten Alison var den första låten som jag hörde av Slowdive - som förutom att sätta nostalgiska strängar i gungning får mig att känna att jag är här, jag är nu och livet kommer bara att bli bättre än en eftermiddag i December.

there she goes

Det var ett antal år sedan min kompis tog hem mig en kväll för att se det första avsnittet av en serie som bara blev bättre och bättre. Här har vi det återigen. Första delen av första avsnittet av Gilmore girls.

skäggig singer/songwriter-kärlek

Följande scen är tagen ur filmen Once, en långsam och återhållsam realistisk irländsk musikal. När jag såg filmen för första gången var det med klädsam tår, sprungen av lika delar glädje som sorg, vilandes i ögonvrån. Filmen i allmänhet, och den här scenen i synnerhet, påminner mig om hur det är när man träffar någon man vet kommer att förändra ens liv.

Take this sinking boat and point it home
We've still got time
Raise your hopeful voice you have a choice
You'll make it now

första dagen i mitt liv

Jag tänkte länge på hur jag skulle bemöta temat jag själv hade lagt ut. Det är till och med så att jag har suttit i flera timmar och letat efter någonting bra nog eller roligt nog eller bara i alla fall lite oförutsägbart. Jag har snöat in på videos med Magnus Härenstam och Peter Stormare. Jag har tittat på ICA-reklamer och jag har bläddrat bland gamla Så ska det låta-klipp.

Efter, som jag sa, flera timmar tänkte jag att tanken med hela det här är väl egentligen inte att det ska vara så oförutsägbart eller perfekt eller extraordinärt som möjligt? Rätta mig om jag har fel, men jag tänker att det är bra som det handlar om att ta det man känner just då.
Och just då kände jag att den enda bit av film jag ville visa till detta tema var "The first day of my life" med Bright eyes. Det må vara förutsägbart som bara den, och de må vara lite cheezy. Men varje gång jag hör den låten, och speciellt om jag ser videon till, känner jag mig lite mer kärleksfull, lite friare och lite mer känner jag att livet kommer nog lösa sig till slut.
Då spelar det ingen roll att det är lite cheezy.

Rickrolling

När den tvålfagra britten Rich Ashley 1987 skrev låten "Never Gonna Give You Up" insåg han knappast att hans lena croonerröst och nördigt sexiga video över 20 år senare skulle bli ett världsomfattade internetfenomen. Detta inte bara på grund att att internet 1987 endast ockuperades av ungefär 20 finniga och programmeringstokiga tonåringar.

Begreppet "Rockrolling" går ut på att man istället för det man påstår sig länka till, till exempel en video på söta katter, Kalles spya på firmafesten eller Obamas vinnartal, lurar in den hoppfullt klickande på Rich Ashleys låt "Never Gonna give You Up". Fenomenet har blivit så stort att man uppskattar att 25 miljoner amerikaner hittils blivit Rickrollade! Bland kända Rickrollningar hör Scientologkyrkan vars motståndare under en demonstation använde detta fantastiska yttrycksmedel, Basebolllaget New York Mets som i halvtid ägnat tiden åt att Rickrolla åskådarna och Fox News, där en av programmledarna istället för att kommentera ett inrikespolitiskt klipp blev exponerad se Ashleys gungande höfter.

Allt detta på grund av ett "hot red head" och en fantastisk låt:

Jag, som förste kvinna att publicera inlägg på denna våran fantastiska blogg, bestämmer att det första temat att styra vår kreativitet via videofilmer är
"EN BÖRJAN PÅ NÅGONTING FINT"

Vad tror du, Päter?

/Myran